Länge sen sist.
Hur ofta har jag inte tänkt: det här vill jag skriva om på bloggen. Så märker jag: det är i samma stil som skälet till att sluta blogga. Åtminstone tillfälligt. Nämligen att det blev gnäll. Visserligen konstruktivt, men det var som att springa in i väggen, man kommer ingenstans.
Jag har skrivit, men bara för mig själv. Mest med bläckpennan, i ett litet skissblock.
Varför vill jag publicera mina tankar?
Av samma skäl som jag började blogga. Ordet behöver spridas. Ordet som omfattas av hopp, som bjuder ett ljus i mörkret, men också uppvaknande. Tron är min hörnsten. Den bjuder ett tänkande präglat av kärlek och hopp, inte mörker och domedag. Min förhoppning är att du kan spegla dig i det jag skriver. Reflektera. Gå vidare. Fördjupa tankarna.
Vad jag nämligen insett under två år är att många, allt för många, blivit mer eller mindre hjärntvättade. Covid, NATO, klimatkris – varje dag matas vi med undergången i det som kallas main stream media, i dagspress, i radio och teve. Föga inspirerande, föga hoppfullt. Eländes elände. Under två år försökte jag bemöta detta. Aggressiviteten och ilskan var förbluffande. De som kallat sig vänner vände mig ryggen. Hur de mått efter alla sprutor vet jag inte. Jag hoppas alla mår bra. Om de tror NATO är tryggheten, varsågod.
Jag sitter just nu i hamnen i Xania – vackrare på grekiskan än som i vårt alfabet, Chania. På Kreta. Första gången i Grekland för mig.
Nej, jag klimatkompenserade inte på flyget.
Nej, jag har inte dåligt samvete för att jag flyger.
Det var länge sen sist. Men det är ett konstaterande, fakta, inte försvar.
Jag skriver. Njuter av värme. Har lite ledighet från gårdssysslor. Runt om mig är det full rörelse. Perfekt. Livet levs. Trots allt som sker runt omkring oss, också här, i Grekland.
Till dig som följde mig tidigare och bokstavligen attackerade mig: det är ok. No, hard feelings från min sida. Det innebär inte att du är välkommen att fortsätta den aggressiva stilen. Konstruktiva åsikter är alltid välkomna.
