Den 1 april. Vi glömmer att ställa klockan. Det blir en välbehövlig extra sömnstund. Drygt en halv timme, men ändå. Vi ber tillsammans. Tackar för så mycket. Idag ett år på gården. Vilket år. Samtidigt med sorgen över att vi förlorat Isak, älskad katt och svärmor Birgitta, så finns glädjen över att vi och de fick ett år som var rikt. Som visade att tid är något annat än vi kanske tror.
Jag tackar för det liv jag fått och får leva. All glädje. Men också motgångar och motstånd som funnits, den vilsenhet jag upplevt. Allt detta har stärkt mig. Att stå ensam, vilket jag gjort i många frågor, ger styrka. När vi flyttade till Midingstorp hade världen precis vaknat till ett chockartat tillstånd. Corona och covid-19 var en realitet. Krister och Louise, som sålde fastigheten, hade knappt installerat sig i Spanien innan rullgardinen drogs ner: lock down.
Ingen var förberedd för det som händer med ett virus som nu lamslår en hel värld och där informationsflödet, experterna varje dag antingen sår hopp eller förtvivlan. Öppna upp eller stänga ner. Vi tror att. . . Det kan bli en andra våg, en tredje våg. . . Fakta, expert, tyckare, konspiratörer. . .
Det är en ovisshet som skakar världen och människorna, rubbar rutinen i att gå till jobbet, skolan, möta familj och vänner, göra resor, fly vardagen, ladda batterier. En vardag för de flesta av oss, men inte alla. För många är det ”bara” en ny kris efter naturkatastrofer, torka eller översvämningar i klimatkrisens spår. Det är en tuff tid vi lever i, rik som fattig.
Plötsligt reser sig osynliga murar. Restriktioner. Får göra, får inte göra. Bör, bör inte. Träffas eller inte. För många blir det en tomhet. Ett dystert svart hål, när rutiner försvinner och man tvingas stå där naken med sig själv. Rädsla och fruktan blir ord som nästlar sig in, när den chimära tryggheten i det som vi lärt oss vara normalt får sig en törn, likt en ångvält som trumlar över oss.
Samtidigt.
Det som sker just nu öppnar möjligheter att omvärdera, reflektera. Vad är egentligen det ”normala”? Vad är det jag så gärna vill tillbaka till?
Under stora delar av mitt liv har jag burit tanken: de flesta av oss är slavar. Det är mammon som tillbes. Mer av allt som egentligen inte behövs. Se mig. Jag är för att jag jag jobbar hårt. Vi har råd att resa, skaffa ny bil, större teve. . . Vad är allt detta egentligen värt? Blir jobbet, kläderna vi bär eller prylarna vår identitet? Köper vi fast vi inte har råd? Den materiella jakten, ofta möjliggjord genom lån, som inte går att betala tillbaka under ens livstid. ”Mitt hus, min bil” – allt på kredit.
Är vi inte större än det som syns utanpå?
Min avsikt är inte att strö salt i sår, utan att reflektera. Stanna upp. Se vad som verkligen händer runt oss. Att vi på olika sätt blir förslavade, kontrollerade och förminskade.
Stannar där. Du förstår.
Vad har allt detta med Egypten att göra. Mycket.
Mose ledde israeliterna ut ur slaveriet i Egypten. Han fick inte själv uppleva det förlovade landet. Folket beklagade sig mest hela tiden, trots att Gud ledde dem genom alla svårigheter. I Egypten var det tryggt, menade israeliterna när de klagade hos Mose, för oss tillbaka. Slavens rutiner fyllde vardagen. Gav en chimär trygghet. Och ändå inte. Det saknades det viktigast av allt – frihet.
När jag ser på livet jag levt, och som många lever, ser jag likheterna med Farao och slaveriet. Det är inte roligt, tvärtom ganska nedslående att bli varse om hur det verkligen ser ut. Jag kan känna lite obehag över hur jag levt, och glädje över den erfarenhet det gett. Det har varit min resa, gett möjligheter, fött hopp. Resan har visat att det går att förändra, om viljan finns, men framför allt om du överlämnar dig till något större. Något som är, men inte går att ta på.
I den del av livet som jag befinner mig nu är tron central. i sig inget nytt. Jag har vetat det hela tiden, men inte levt som jag borde om jag vetat bättre. . . Gud är. Jesus fyller en allt större plats som min vägledare, i synnerhet andligt. Ofta tänker och säger jag: hur skulle Jesus agerat?
I en tid som påsk blir det än tydligare vad Jesus betyder för mig.
Det är sex år sedan jag mötte Maria och på riktigt fick uppleva påskens högtid. Inte målade ägg och krimskrams. En påskmåltid med kärleken, nyvunna vänner där tårarna flödade av tacksamhet. Vi blev döpta i Trollebo-sjön. Jag blev uppfylld av sann och omtumlande glädje och tacksamhet. Förlåtelseprocessen började och möjliggjordes genom insikten vilken roll Jesus spelat och kommer att spela.
Det är svårt att förklara.
Hålrum, tomhet, fylls för varje dag. Jag ber inte att du ska förstå, men jag vill visa att det finns hopp också när det känns som mest bottenlöst.
När vi går in i påskfirandet gör vi det av tacksamhet till fadern som offrade sin son för vår skull. För att vi får vara hans barn. Jesus tvättade sina lärjungars fötter vid den sistnämnda måltiden som ett tecken på något som vi alla bör göra: tjäna varandra.
”Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.”
Johannesevangeliet 13:15-17 B2000 https://www.bible.com/154/jhn.13.15-17.b2000
En hyllning till våra vardagshjältar
Slutligen. En tanke kring vardagen, efter ett år på nya platsen:
Att bli med ny gård skapar ödmjukhet. Som asfaltbarn, uppvuxen på Rosengård, är det ett långt avstånd från stadsliv till landet. Vårt liv är väldigt mycket så som det beskrivs i SVT-serien Hjälp vi har blivit med bondgård, där Britta och Kalle bjuder på härliga upplevelser.
Många gånger jobbigt, men samtidigt helt underbart härligt. Som nu, när våren kommer, Filip har kört hem, grävmaskinen står tyst och fåglarna bara kvittrar. Så ljuvligt vackert.
Att bo på landet är närheten till människorna runt om oss. Beroendet. Glädjen. Hjälpen. Från Thommy Gräv, sonen Filip, Anders som fällt våra sjuka träd och andra träd som hotat byggnader, Grannarna Pehr och Petra som kör ner med en propp en lördag kväll halv elva så vi får strömmen tillbaka. John som sålt en minilastare till oss och ger en service och vänskap som är rörande. Hans som föder upp Highland Cattle, så som djur ska ha det när de har det som bäst. Modestas som blivit vår hussnickare. Måns med elen. Patrick rörmokare, räddare i nöden. Inga-Lena, vår granne med gröna psykologfingrar, som tror på naturens helande kraft, och har så mycket engagemang och klokhet. Som tillsammans med sin syster kör sparkarna över isen så att vi kunde låna dem.
Och många andra, däribland alla på hemtjänsten i Urshult, som var så fantastiska i sin omsorg om Birgitta. Listan är lång, alla inte nämnda men inte glömda!
Det har varit ett år där jag tackat Gud för varje dag. För platsen vi bor på, för alla som på olika sätt hjälper oss i vardagen. Tack. Ensam är inte stark. Med tro och handfast hjälp blir allt möjligt.
Och tacksamhet kan aldrig bli tjatigt.