Hur var det egentligen att jobba i kommunen? Jo, det var en värld där det å ena sidan fanns stor öppenhet för nya tankar men å andra sidan motstånd mot förändringar, men sammantaget en spännande och trevlig resa. Kändes viktigt att få arbeta inom det offentliga, att jag gjorde något med lite större mening. Privilegierat att få sitta i ledningen för kommunen, kunna påverka bilden av en kommun, jobba internt och externt.
Samtidigt tufft.
Och ibland frustrerande med alla möten, rapporter och statistik. Som jag med bestämdhet hävdar oftast inte leder verksamheten framåt. Frågan är hur mycket av alla de rapporter som landar på kommunledningens eller politikernas bord som verkligen blir lästa eller ens förstådda?
Tyvärr handlar mycket om samma sak: hitta vägar för att minska kostnader. Effektiviseringshysterin har gått för långt och priset är dramatiskt ökade kostnader i form av missnöje och psykisk ohälsa.
Ofta löses problem med att det blir ytterligare en ny chef istället för att radikalt avbyråkratisera, ge medarbetare större ansvar för det dagliga arbetet. Utbilda politiker i deras roll, ansvar och i synnerhet mandat.
Men för att detta ska vara görbart krävs det en förändrad syn på vad administrationen ska omfatta. Ring ett samtal till en myndighet eller ett företag och du får alltid ett ”erbjudande att hjälpa företaget att blir bättre genom att svara på några frågor efter ditt samtal. Allt du behöver göra att trycka på knappen 1.”
Inte blir det lättare att komma fram; vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt besvara ditt samtal. Gå in på hemsidan. . . Du har nu . . . nummer . . . 48 i kön.
Blir vi trötta?
Tror alla att tekniken klarar allt?
Frustrerande är hur det ständigt ”uppfinns” nya rutiner för att få koll på verksamheten. Det är så mycket pappersarbete att grunduppdraget urholkas.
Och alla ska utbildas i att bli målorienterade. Inom vård är det enkelt: bra omsorg, rätt metoder, empati, kunskap, uppföljning. . .
Långa möten och meningslös rapportering ner i detalj via system som bara kan älskas av djävulen och som förändras lagom i takt med att man lärt sig det gamla, hehe.
Jag raljerar – inte.
Så här lät det ganska snabbt efter att jag installerat mig som kommunikationschef sommaren 2016.
”Chefsstatistikern” kom infarande på mitt rum. I vanlig ordning oanmäld.
– När rapporterar du in dina mål?
– När jag är klar, svarade jag.
– Det är bara DINA siffror som saknas, alla andra har rapporterat.
– Jaså? Du får mina siffror när jag vet vad jag vill. Behöver först sätta mig in i verksamheten. Statistik är inte min primära arbetsuppgift.
– Det är bara dina siffror som saknas. Jag kan visa dig hur man gör i systemet. Det är enkelt, sa hen.
– Du får dom när jag är klar, upprepade jag.
– När blir det?
– Vet inte. När jag är klar. Inte förr. Inte senare.
Hen vände på gymnastikklacken och försvann lika snabbt som hen kom.
Fick senare höra att hen döpt min enhet till ”kommunens svarta hål”.
De flesta orkar inte stå mot trycket. De sitter på kvällar och fyller i meningslösheter.
Jag är naturligtvis inte motståndare till att sätta mål för verksamheten, men när det blir in absurdum och innebär administrativt merarbete som det inte finns utrymme för reser sig raggen. Det mänskliga priset är högt när tiden för vårt egentliga uppdrag kapas.
Tänker på detta när jag läser kolumnisten Andrev Walden i DN. Han skriver om mellanchefer och deras hopplösa situation, befinna sig mellan medarbetare och högre chefer.
Jag arbetade alltså som kommunikationschef. Satt i ledningsgruppen. Min företrädare hade bokstavligen dundrat ut efter tre månader, efter att först ”avrättat” medarbetarna därefter chefskollegerna. Han var ingen diplomat, om jag uttrycker mig milt. I sak var han inte fel på det, tvärtom.
Waldens krönika och en färsk artikel i Smålandsposten väcker minnen, tankar och känslor.
Jag var ett problem eftersom jag inte inordnade mig. Administration och meningslösa möten är inte mina favoritteman.
Jag ägnade kraft åt det jag var anställd för, uppdraget jag fick: utveckla kommunikationsenheten!
Under mitt ansvar låg även turistbyrån. Mycket tid ägnades där åt att i möte efter möta rita in förråd för broschyrer i de nya lokaler dit vi skulle flytta, 100 meter från stadshuset. Läget i mitt tycke perfekt för att skapa tillgänglighet och visa en annan sida av kommunen. Ökad öppenhet istället för det mörka stadshuset.
Allt fler kommuner hade redan eller var i fas att avveckla den klassiska turistbyrån och skapa moderna infocenter för både medborgare och turister. Skälet var enkelt: ingen större efterfrågan från externa besökare, än mindre i takt med att informationen flyttade ut på nätet och att besökarna planerat sin resa i detalj hemma.
Medarbetarna förklarade om och om igen för mig att det var nödvändigt att bygga så att det gick att köra in broschyrer med en handtruck.
En dag brast mitt tålamod. Jag tog ritningen. Drog om strecken, tog bort förrådet och sa:
– Jag lovar att bära in de kartonger som eventuellt kommer hit!
Det kom inga broschyrer i större antal.
Innan jag lämnade mitt uppdrag hade vi också stängt ner receptionen i stadshuset, vilket nu är en följetong, där två politiker vill öppna upp igen. Förutom det rent praktiska, att det inte fanns något större behov anförde jag säkerhetsskäl till stängningen. Det var enkelt för obehöriga att ta sig in. Förhoppningsvis har insikten ökat något efter dådet där en (psykiskt sjuk) man knivskar sju personer.
All förändring är svår.
Att som på enheten jag ansvarade för gå från det skrivna infobladet till kommunikation via video och se styrkan i sociala medier, det var ett stort steg också för en del medarbetare. Integriteten var inte översvallande hög hos en del. Frågor som var strikt interna fick snabbt omlopp i kommunhuset.
Jag baktalades av kolleger i ledningsgruppen. Samtidigt fick vi uppmärksamhet. Vårt infomaterial fick bevisligen bättre spridning, fler tog till sig information. Samspelet med kommunens näringsliv applåderades och uppmärksamheten totalt sett ökade.
Det svårast var när jag stod inför valet, att antingen lämnar jag eller så får några medarbetare syssla med annat. Det var direkt sabotage mot mig och mitt mandat för verksamheten.
Jag fick det stöd som behövdes och två medarbetare lämnade.
Men en stark enhet formerades.
Men kvar fanns de vässade knivarna. Inte bara från några chefskolleger utan också vissa politiker, som hade mycket åsikter, men minimalt med tid att sätta sig in i vad vi sysslade med och varför vi gjorde som vi gjorde. Trots att vi inte genomförde någon enda förändring utan att starkt motivera varför, kom det subjektiva, personliga synpunkter om till exempel öppettider och tillgänglighet, alltid från samma politiker. Konstant. De hade inte kurage eller förmåga att sitta ner och sätta sig in i varför vi gjorde som gjorde. Deras uppfattning var redan klar.
Och det har fortsatt så än idag.
Och var är det besparingarna sker? Jo, längst ut i verksamheten. Där det ska finnas resurser som kan ställa upp med allt från daglig information till medborgare till verksamheter som ger de som är mest utsatta i samhället lite ljus i mörker. Där sparas det kronor och ören, sociala verksamheter stängs.
I Vetlanda initierade jag bildandet av en utvecklingsenhet för att strategernas arbete skulle bli samordnat och stå till verksamhetens tjänst, inte vara en enhet som styrde verksamheten och ”hittade på” nya overheaduppgifter för redan hårt prövade mellanchefer. Mer statistik, nya rapporter.
Det var ett misstag som jag ber om förlåtelse för.
Vi lever i en tid av siffror och statistik med en övertro på att alla problem går att lösa genom att spalta upp, mäta och kvantifiera. När vårt förnuft bara handlar om att räkna blir såväl våra liv som samhället i stort alltmer omänskligt. Allt och alla blir siffror och det finns inget utrymme för omdöme eller eftertanke. Vi kan idag därför tala om ett pedanternas världsherravälde.
Citerar Jonna Bornemark, filosof och professor, ur boken De omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde.
Varför skriver jag om detta? För att vi behöver stå upp mot det som fördummar, förminskar och gör oss till menlösa varelser, som inte har kraft att stå emot. Vi lider i det tysta. Blir än mer slavar i en allt mer omänsklig värld, där medarbetare ses som produktionsrobotar.
Du behöver vara starkt för att stå emot trycket när du ser och vet att något är fel och väljer en annan väg.
Läser en artikel i Smålandsposten om att Tingsryds kommun bjuder in medborgarna till ett framtidsarbete: Vi vill ha stolta medborgare, meddelar kanslichefen och förklarar att nuvarande vision ska revideras.
– Kommunfullmäktige har satt mål och på många sätt är de aktuella för medborgarna. Men vi måste kunna bryta ner målen och ta dem hela vägen ut i organisationen så att alla medarbetare kan se vad de jobbar med som gör det bättre för medborgarna i slutändan. Vi måste göra det pedagogiskt och det tror jag att vi kan bli bättre på, säger hon (Rebecca Elmforsen, kanslichef).
Och så vill de engagera medborgarna i detta. Suck.
Men jag lämnar mitt bidrag:
Ge medarbetarna förutsättningar att sköta sina arbetsuppgifter. Var lyhörd för vad kommuninvånarna efterfrågar och anpassa verksamheten efter detta. Nöjd kommuninvånare blir ambassadör. Nöjd medarbetare blir ambassadör.
Vad är bra? Beröm. Bibehåll nivån. Lär ut. Dela goda exempel.
Vad fungerar inte? Varför? Förändra. Utveckla. Avveckla. Riv murar. Bygg broar.
Så nu har jag lämnat mitt bidrag till kommunen.
Vi har under vårt år i kommunen upplevt äldreomsorg av högsta klass. Engagerade medarbetare med stort ansvar och engagemang. Aldrig stressade, inte mer än av de förändringar någon strateg fått för sig att genomföra.
Bygglovsansökan har hanterats suveränt.
För att inte tala om all den vänlighet vi mött i bygden.
Betyg på en skala 1-5: 5.
Gör det inte svårare än vad det är.
Låt inte strateger och administratörer ta upp onödig tid från den dagliga verksamheten.