Lille Paul Rikard. Så sa hon alltid, min farmor, när jag var på sommarbesök i danska Kirke Eskilstrup, en liten by nära Roskilde. Det var länge sedan, men idag ser jag henne framför mig som om det vore igår. Den ständigt leende gumman, den vida klänningen, förkläde, det grå håret inlindat som en knut och så detta varma leende. Som hon skänkte till min pappa. Som jag fick och som plågade mig när jag var yngre. Jag kallades ”Smiley”. För mig blev det ett öknamn. Så vad gör man: ser till att inte försöka le.
Märkligt. Det var kanske inte illa menat. Men det illustrerar delvis mitt liv. Dålig självkänsla, ja i unga år direkt usel. Trots att jag spelade i skollaget i fotboll. Hade ganska lätt för skolan. Tillsammans med en kompis gjorde jag skoltidningar från 14 års ålder. Annonsfinansierade. Gick upp på tidningen Arbetet och sa: kan inte jag få lära mig att göra en riktig tidning. Fick en mentor på marknadsavdelningen. Vi utvecklade skoltidningen, som mot slutet hade en upplaga på 10 000 ex. På Arbetet fick jag tips om journalistutbildningen på Skurup. Kom in som 17-åring bland cirka 300 sökande. Gjorde praktik på Arbetet. Fick frågan om jag inte kunde tänka mig att jobba där på sommaren, på sportredaktionen. Klart. Jag älskade sport. Blev fotbollsreporter. EM, VM otaliga reportageresor. Lämnade Arbetet efter 13 år, delvis förbannad över tidningens utveckling, trots att ”vi” då upplagemässigt var större än Sydsvenskan. Jag hade ett bra jobb, som många avundades. Skrev en jubileumsbok om MFF.
Hoppade över till reklambranschen och jobb som copywriter. Fem år på samma plats, aldrig mer, hade jag lovat mig själv efter Arbetet. Det blev 5 år på Liberg & Co. Startade egen byrå som gick strålande från första dagen. Fick stora kunder. Sydkraft (E.ON), Alfa Laval. . . Kommunikationsansvar för Malmö FF.
Fick kompanjon och det gick åt skogen, vilket räddade mig och som jag tackar för. Jag sålde min del. Ryggsäcken lättade dramatiskt.
Lämnar du ditt livsverk? sa någon. Livsverk? En skylt på dörren, svarade jag.
Fortsatte i ensamroll som kommunikationskonsult med nätverk. Delaktig i utvecklingen av Beepsend, SMS-företag som sedermera såldes dyrt till ett amerikanskt bolag. Och så vidare.
Låt oss säga att detta är del 1 av en snabbversion av Lehmanns yrkesliv.
Det låter trots allt ganska bra, eller hur? Som Forrest Gump. Det bara hände. Inget materiellt har fattats.
Ändå dålig självkänsla. Aldrig nöjd. Arg på mycket. Det liv jag levde. Den utveckling som jag såg i min närmiljö och världen i stort. Girigheten. Konsumtionshetsen som accelererade. Miljöförstöring.
Och. Jag klarade inte relationer. Svek och bedrog. Barnens mamma, den nya kärleken. Andra relationer. Ny hustru. Barnen. Vilsen make och far.
Förlåt, jag försökte, men kunde inte bättre.
Sanningen var att jag inte visste hur jag skulle hantera det som kallas livet. Bra på att göra, dålig när det gällde att leva och värna om andra.
Jag kände mig inte hemma i den värld jag vistades i. Stort umgänge. Nästan inga vänner. Rastlös. Reste mycket. Ofta själv.
Ändå var jag aldrig ensam. När ett problem behövde lösas, när krisen var som störst då kom hjälpen.
Så länge jag minns talade jag om en skapare av allt. För jag såg det fantastiska i själva skapelsen. Naturen. Människans kropp. Så perfekt i sin konstruktion. Men att tala om Gud, nja. . .
Den 8 augusti 2014, dagen före min 60-årsdagen vaknade jag i frid, efter en totalt kaosartad tid. Jag hade meddelat att det inte blir någon fest. Hur illa det var förstod jag inte förrän häromdagen, när jag letade genom anteckningar på backup och fann ett brev till Sandra och Jimmy, mina barn. ”När ni läser detta är jag borta. . . ”
Det är lika smärtsamt att skriva raderna nu som när jag läste brevet. Det var ett avskedsbrev.
Men den dagen, den 8 augusti, hände något. Gud hjälpte mig att skriva ner min framtid. Jag formulerade ett tal, ett brev som hade två utgångspunkter. Förlåt och ett löfte att från den stunden leva mitt liv i fullständig kärlek. Till mig själv, till andra. Jag publicerade det på min hemsida, långt ner. Inget väsen. Men det var mitt sätt att visa, att det var allvar.
Det blev en för mig underbar födelsedagsmiddag. Glädjen att leva kom tillbaka. Äktenskapet var över. Ett nytt väntade runt hörnet. Det visste jag inte då. En treenighet mellan Gud, Maria och mig.
Jag flyttade till Småland, först till Maria i Trollebo utanför Vetlanda, för ett år sedan lämnade vi för Midingstorp, en halv timme från Tingsryd. På en gård i skogen, vid en sjö, tillsammans med djur och alldeles underbart ensligt.
Hemma. I kropp och själ.