Om filofaxen och argument för tro

Fick ett mail i helgen som gjorde mig glad och tvingade mig att tänka till. Mailet handlade till största delen om tro. Hur försvarar jag min tro på Gud? Vännen skrev om att hon saknade argument i diskussionen med vännen, som har djup kunskap om evolutionsläran och naturvetenskap . Vad svarar jag, undrade hen?

Jag har min tro och du har din.

Svårare än så borde det inte vara.

Det som förenar oss som fritt tänkande människor är rättigheten att tro som vi vill. Det som kan skilja oss är att vi som är troende har respekt för vetenskap, även om det som människan tror sig med bestämdhet veta ofta behöver revideras när vi vet lite mer. Det som var sant igår är det inte idag.

Däremot finns det hos många icke troende spår av förakt, hånfullhet, sneda leenden mot oss som är förvissade att Gud finns. Vi som tror och därför också vet, djupt, djupt inom oss.

Vi behöver inte försvara oss, övertyga andra. Lämna samtalet om respekt saknas, säger jag.

Däremot känner jag ett kall att sprida Ordet, öppna upp för de som söker och stärka de som är troende, med mina berättelser. Vittnesmål, som det så fint heter.

”Jag tror inte på bibeln på det sättet”, skriver vännen.

Fortsätter:

”Evolution och astronomi förklarar mycket, men det finns något mer vill jag hoppas. Större än vår fantasi och fattningsförmåga. Jag går till kyrkan arg och missmodig, kommer ut lugn och glad. Kanske är det alldeles tillräckligt?”

Ja, det är tillräckligt fram till dess att du vill söka djupare.

För mig var det länge tillräckligt att veta, att det fanns en skapare av allt. Men till slut räckte det inte, eftersom jag så ofta gick vilse och var tillbaka på ruta noll. Sedan började det om igen. Men det kom en dag då jag insåg allvaret. Om det kan du läsa här. (Öppnas i ny flik.)

För mig är det som att ta ett steg bakåt, eller söka helikopterperspektivet, blicka ut över det som kallas världen och ställa frågan: är det så här det ska vara, tänkt att vara?

När jag läser mailet tänker jag också på ett föredrag jag höll för många år sedan. Det stora företaget skulle fokusera på sin kärnverksamhet. Företagsstrukturen var för spretig. Allt som inte hörde till ”uppdraget” skulle säljas av. (Jag köpte för övrigt inhousebyrån.) Bland verksamheter som skulle ”outsourcas” fanns företagshälsovård, som alla större företag på den tiden (1993) hade ”i huset”. Medarbetarna fick möjlighet att starta eget. Deras arbetsgivare, min uppdragsgivare, gav bra stöd.

Jag var där för att tala om entreprenörsskap, att driva egen verksamhet. Vad det innebar. Plötsligt säger någon:

”Det är enkelt för dig att prata om eget företag, som har kontrakt med xxxxx (bolaget). Du har din trygghet. Tror du att vi får något kontrakt? Knappast!”

”Jag har inget kontrakt”, svarade jag.

”Men du har många anställda (14), hur fungerar det? Hur vet du att du har jobb i morgon?”

”Det vet jag inte”, svarade jag.

”Men. . . så kan man inte driva verksamhet!”

”Jag vill inte ha avtal eller kontrakt, svarade jag. Jag vill vara fri att kunna avsluta ett samarbete snabbt om det inte fungerar.”

”Men, tryggheten?”

”Tillit och att det uppdrag vi utför är bättre än det vi gjorde igår, för att  få ett nytt uppdrag i morgon.”

På den tiden använde jag filofax. Jag tog fram den. Visade hur det såg ut i kalendariet fram till den aktuella dagen. Fullklottrat. Inte en vit ruta. Sen visade jag resten av året. Några få bokningar de närmsta veckorna, sedan blankt, vitt papper med bara förtryckta datum.

”Så här har det sett ut sedan jag började som egen företagare.”

Tillit, nyfikenhet och drivkraft att vilja utvecklas. Vara öppen. Jag har fattat mina beslut i tillit till att vägen jag väljer är rätt när det känts rätt. Jag underskattar inte de intellektuella besluten, men om inte hjärta och ande har funnits med så har det ”gått åt skogen”.

Just nu har vi mycket runt oss på gården. Vi bygger upp en ny odling. Grunden till ett växthus i anslutning till huset är lagd. Vi gör vid en sidobyggnad för uthyrning. Och så fixas hagarna från sly och annat som gör att hästarna inte kan gå där utan risk för allvarliga skador.

Det finns med andra ord sysselsättning. Kul, men inte alltid bra. Stressande. För lite tid för Ordet.

Varför skriver jag detta? Jo, i lördags, under sabbaten, när jag försökte samla tankarna på morgonen, var bibelordet i Dagens lösen följande (jag såg det igår, söndag):

När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i. . .
akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud. . .

Ur femte Moseboken kapitel 8, verserna 12 resp. 14.

En påminnelse.

Tillbaka till mailet och tro. Jag har inte känt mig hemma i den här världen, varit ett vilset får(fritt för tolkning) som rymt i tron att det är grönare utanför staketet. Jag har alltid vetet att det finns ”något större”. Jag har känt att jag fått hjälp så många gånger i livet, inte minst i olika vägval. Fått tröst när jag gråtit. Kraft att resa mig när jag mått som sämst. När jag varit själv har det inte alltid varit trevligt, eller att vara utanför som i barndomen, men jag har aldrig känt mig ensam!Jag har varit övertygad om skaparen. Så kallade bevis har jag så det räcker till en bok.

Jag behöver inte övertyga den tvärsäkre icke troende. Det är spilld tid. Däremot kan vi som tror stärka andra, de som vet att det finns en skapare, att Gud ÄR, men ständigt måste försvara sin tro. Där behövs all kraft.

Avslutningsvis vill jag tillägga, att ju mer jag läser i Gamla testamentet desto mer förstår jag. Bibeln är böckernas bok. Det handlar om att lära sig att läsa djupare än bokstav för bokstav. Läsa mellan raderna. Jag kan, precis som min vän, känna frid när jag besöker en kyrka, men ser och har aldrig sett min hemvist i det religiösa.

Jag vet, därför att jag känner det i hjärtat och anden.

Eller som Paulus uttrycker det:

”Tron är grunden för det vi hoppas på;
den ger oss visshet om det vi inte kan se.
För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.
I tro förstår vi att världen har formats
genom ett ord från Gud och att det vi ser
inte har blivit till ur något synligt.”

‭‭Hebreerbrevet‬ ‭11:1-3‬ ‭B2000 ‬‬