Det är med sorg jag följt händelserna i Vetlanda, vår tidigare hemkommun som vi lämnade för snart ett år sedan. Tankarna går naturligtvis till de skadade och deras anhöriga, men också till alla som bor i kommunen.
En man begår ett fruktansvärt brott. Plötsligt är allt förändrat. Inget blir som förr nu när det osannolika inträffat.
Tänker på uttrycket Vänliga Vetlanda som blev det samlande begreppet under min tid som kommunikationschef i kommunen. Det var så jag upplevde Vetlanda; vänlighet, omtanke, glada tillrop.
När kommunchefen Magnus Färjhage på pressträffen vädjade om att onsdagens attentat inte fick omvandlas till hat var det ett viktigt uttalande. Handlingen är avskyvärd. Ordet varför lyser i eldskrift.
Sju personer från Vetlanda skadades av gärningsmannen, tre allvarligt men när jag skriver detta i ett stabilt läge. Det som hände i Vetlanda kunde skett i någon av landets övriga 289 kommuner. Tyvärr. Vi har sett det på andra håll, bland annat i Stockholm. Men i de flesta har det handlat om reella terrorattacker, med politiska eller religiösa förtecken.
Det var det med största säkerhet inte i Vetlanda.
Tyvärr är jag inte förvånad över att det sker besinningslösa dåd. Som ansvarig för receptionen i stadshuset var jag med om att införa striktare rutiner för inpassering. Det viktigaste skälet var säkerhet.
Jag varnade för riskerna, att också Vetlanda drabbas av ett tuffare klimat där allt fler drabbas av utanförskap. I en värld, också i den mindre kommunen, vidgas klyftorna, psykisk ohälsa ökar. En kärvare, och enligt min uppfattning nödvändig, migrationspolitik med mycket individuell osäkerhet, många och svåra utvisningsbeslut kan ge grogrund till okontrollerad ilska som blir till överloppsgärningar.
Frustrationen finns där, ilska pyser under den lugna ytan, inte bara i Vetlanda.
Men, där det finns kärlek finns också hopp. Vetlanda behöver sluta sig samman, marschera hand i hand, för kärlek, mot hat.
No Comments