Stina Jofs, chefredaktör på Tidningen Vi, skriver en intressant artikel på temat knäppa händerna vid bön. Svaret är: bönen är viktigare än om eller hur vi knäpper våra händer.
Svarade på uppmaningen att ge synpunkter. Skrev så här:
Jag är inte religiös, däremot troende. Vi, hustrun och jag, börjar med en bön när vi vaknar. Ofta gemensamt, ibland var för sig. Inte rituellt, inte något måste, utan som en tacksamhet, att vi får vakna upp till en ny dag. Tillsammans. Att vi fylls på med kärlek.
Vi ber för våra barn, barnbarn, vänner, kända och okända; lyfter namnen på de som behöver hjälp, som är sjuka eller söker stöd.
Eller att via bönen söka hjälp för ett problem. Inte minst ber vi för den här världen som vänt sig bort från tron.
Om händerna är knäppta eller på vilket sätt vi ber är enligt min uppfattning ointressant. Det är bönen, tron som räknas. Att ödmjuka sig. Inte vara styrd av religiöst etablissemang. Att kunna stanna upp var som helst och stilla be Fader vår. Eller att, som i mitt fall, varje morgon börja dagen, inte bara med fokus på bön, utan också föra ett samtal med Gud.
Isak, vår katt, är sjuk. Troligtvis ett virus. Idag hörde jag hur det mjauade utanför fönstret. Tittade ut. Där satt en av stallkatterna. Putsade och putsade sig. Satt utanför kattluckan och väntade på kompisen. Isak, hur är det? Tycktes han fråga.
När vi flyttade hit var vi oroliga för hur Isak skulle klara den nya miljön och kontakten med de då sju stallkatterna. Det har gått lysande. Han har blivit en i gänget i lagårn. Haft bästa året i sitt liv. Nu ber vi för hans hälsa.
PS Tidningen VI är ett lysande exempel på både god journalistik och att anpassa sig till tiden den verkar i. Prenumerera! https://vi.se/dagens
No Comments