Vetlanda är i tankarna. Naturligt. Inte enbart för onsdagens tragiska händelse. Idag är det ett år sedan vårt flyttlass lämnade Trollebo och Vetlanda. Det var där jag mötte Maria, kärleken till henne och till landsbygden. Till naturen, känslan att komma hem. Vi ville bo kvar i kommunen, men det nya boendet hittade vi tyvärr inte där, utan i Tingsryds kommun.
Så detta dåd som nu sätter Vetlanda på kartan. Nationellt och internationellt. En statsminister och inrikesminister som enligt min uppfattning är ute och snurrar i sin iver att framstå som handlingskraftiga. Misstänkt terrordåd. Hur många gärningsmän? Vågar vi gå ut?
Rädslor skickas ut. Bra att vara på tå, men lite känsla för hur efterlyses. Sverige står bakom Vetlanda, sa Löfven. Han, eller staben, kunde kikat på Flashback. Där speglas känslor och ”sanningar”. Naket, ofta obehagligt. Då hade han och Säpo inte behövt använda ordet terror. Undvikit att plantera än mer rädsla. Inte bara i Vetlanda.
Brodern till gärningsmannen har i intervjuer berättat om sin bror, om förvirring, ilska, krigsupplevelser, ovisshet. Förklaring, inte ursäkt. Som jag skrev igår: frustrationen är stor hos många individer i vårt samhälle; människor som inte är del av terrorgrupper eller religiösa extremistgrupperingar. Nya svenskar i väntan. Får de stanna? Ovissheten. Ofta trauman från krig. Att inte inse, att det är tickande bomber som planlöst, utan mål och mening, vandrar på gatorna är förnekelse.
Först öppnar politikerna dörrarna, sedan smälls de igen hänsynslöst rakt i ansiktet. Det finns nästan inget mindre samhälle/kommun som inte har ett markant inslag av nya svenskar. Att lyckas med integration är en gigantisk utmaning.
Jag vet från insidan hur Vetlanda försökt och försöker arbeta med integrationsfrågor. Vi var på väg att starta ett integrationsprojekt på Trollebo, men vår idé passade inte in i migrationsverkets fyrkantiga mallar. Vi avstod.
I vår omgivning fanns och finns lyckade insatser på individnivå. Jag är full av beundran.
Frustrationen handlar inte bara om migration. Än ser vi inte konsekvenserna av pandemin. Människors liv rasar samman. Vad händer då?
När kommunerna ska få ekonomin att gå ihop rensar man aldrig i toppen, utan längst ut, vilket drabbar de som behöver största stödet. Statistik, effektivitet, ny organisation, så kallade utvecklingsavdelningar som formulerar nya kontrollplaner. De som springer får springa fortare, med andra kollar resultattabellen, förlåt statistik. Suck.
Det är också enkelt att inse, att det som sker nu påverkar alla de som så att säga inordnat sig i samhället. Nya svenskar (flyktingar och invandrare får man inte säga), som på grund av sin hudfärg, ursprung, drabbas av rädsla.
Jag vet inte hur integrationsfrågan ska lösas. Att sluta tala om vi och dom är nödvändigt. Hat föder hat.
Tänker på Mikael Douglas och filmen Falling Down. En på ytan lugn man. Några vardagliga händelser. Pang. Se trailern och filmen, om du inte redan gjort det.
Hur många Foster – mannen Douglas spelar – går omkring på gatorna? Hur många sitter gömda. Livrädda. Desperata.
Vad krävs för att du och jag hetsar upp oss? Ok, vi begår med största säkerhet ingen överloppsgärning som mannen i Vetlanda.
Det är ingen okomplicerad värld vi lever. Med eller utan pandemi och klimatfruktan.
När Löfven så snabbt går ut och talar i termer om terror spär han på rädsla. Som om vi inte har nog av det.
Den största rädsla vi borde ha är att inte våga leva. Det är nu det är viktigt att gå ut, trösta varandra i stunden och visa att rädsla inte ska permanentas.
Det känns som att Vetlandaborna tänker så. Politiskt har ledningen agerat föredömligt, liksom kommunchefen. Inte minst räddningstjänsten och alla andra som agerat så föredömligt i en svår situation.
Det finns hopp om det finns kärlek.
Och tron gör att jag personligen känner trygghet också i en svår tid.
No Comments