Idag kan du riva en mur

En intensiv morgon med paddan. Många tankar, många ord som mynnade ut i det jag valt att kalla långläsning. I dagens bokbetraktelse, som alltid är en del av min morgon, skriver Joyce Meyer om att bygga broar, inte sätta upp murar eller väggar.

Hur enkelt är det inte att stänga ute någon som inte behagat oss, eller som vi upplever har svikit. Ibland för en bagatell, en skitsak som blir till principfråga; jag tänker minsann inte be om ursäkt . . .

Ju fler murar vi bygger ju närmre egen fångenskap kommer vi själv.

Så, riv om inte en. hel mur, så kanske en vägg idag. Ta tag i det som hindrar eller begränsar dig att leva livet som du vill leva, det som gnager. Jag tänker inte på begränsningar på grund av covid, utan någon som kanske står dig nära, där kontakten brutits. Som i värsta fall bidragit till ensamhet, utanförskap. Bryt dödläget. Säg, sorry, vet inte vad som hände, vem som gjort fel. Förlåt.

Bär inte korset, det gjorde Jesus. För din och min skull. Förlåtelseprocessen är ett reningsbad. Ett sätt att gå vidare. Den mynnar kanske inte ut i någon nygammal vänskap, men läker sår, röjer hinder som påverkar negativt.

Så bulta på dörren. Be att få komma in.