Matteus uttrycker i Nya testamentet vad jag känner rörande en stor del av mediarapporteringen. En kör som profeterar falskt. Du har säkert hört uttrycket: läsa mellan raderna. Se om det finns en underliggande mening, till och med ett dolt syfte, med det som berättas. Media är ”duktiga lakejer” till etablissemanget, speciellt det politiska, men också näringslivet. Vill man se det ur min yrkeserfarenhet som journalist och reklam-/PR-man: lobbyister och PR-byråer jobbar för högtryck. Och, ur uppdragsgivarens synvinkel framgångsrikt.
Svenska Dagbladet, SvD, tassar på tårna runt farhågorna med larmet kring Astra Zenecas covidvaccin. Erbjuder en guide för att lugna oroliga. Tänk om vi är bedragna? Att oron är synnerligen befogad. Har alla glömt att vaccinet inte genomgått normalt, ”patientsäkert”, förfarande. Är det så, att SvD, eftersom tidningen står näringslivet nära, också är mindre kritiska?
Det gäller också DN. Demokratiska grundprinciper är på väg att luckras upp rejält. De kritiska rösterna kommer nästan alltid utifrån, sällan från medias ledarskribenter.
Tänker på Anita Goldman, som i en mycket underbyggd artikel den 22 februari, varnade för att demokratin är i fara. Tystnad. Total tystnad.
Tänker på vad Eric Liedman, idéhistorikern, skrev om åldrandet i DN den 15 mars. Bland allt annat tänkvärt skrev han detta om äldreboenden:
”Men uppenbarligen finns det gamla människor som behandlas illa eller nonchalant. Det har talats mycket om äldreboenden under det senaste året. Det mest skandalösa är kanske inte att så många där dött i covid-19. Snarare är det att man numera måste vara nära döden för att över huvud få en plats på ett äldreboende. Även utan pandemi dör var tionde intagen inom en vecka, var femte under första månaden. Bara varannan överlever första året.”
Läs meningen igen. Borde den inte föranleda lite större uppmärksamhet än krönikörens? Borde inte statsministern ställas mot väggen och rejält ifrågasättas när det gäller äldre människor och omsorg? Frågorna är många.
Om jag åter lyfter det faktum att media livnär sig på rädslor som den största drivande faktorn för fler läsare och upplagan, att tidningshusen just nu gör lysande affärer och därmed inte har något större intresse av att vara ifrågasättande. Är det så att medias ägare sett nyckeln till ekonomiska framgångar ligger i rädsla och fruktan?
Vad säger du då? Skärp dig, Rikard. Konspirationsteorier. Den som ifrågasätter tystas effektivt. Den som har en avvikande mening är en konspiratör.
Den dagliga rapporteringen om antalet döda, insjuknade eller under intensivvård är plötsligt borta från alla tidningars webb. Siffror svåra att förstå. Om många avlider ett normalår? Hur är relationen till det som Liedman skriver? Är det så att fruktan cyniskt exploateras? Nöjer mig med två klipp som sammanfattar hur jag upplever media. Expressen ligger i frontlinjen när det gäller att hitta vinklar kring rädsla. Minns löpsedeln: Tandborsten en dödsfara. Googlade på ”temat” tandborste och fara. Återkommande: Kolla läget med tandborsten och bakterier. Säljer bra. Vill ingen uttala sig kör på att vanlig snuva eller lite huvudvärk kan vara början till döden.
Berör alla. Perfekt löpsedelstema. Kör i repris.
Dagens statistik är nu borta. För få döda? Vad den nu egentligen sa mer än att plantera dödsskräck i läsaren.
Alla väntar andäktigt på nästa rapport. Rubriker som fortsätter att skapa oro. Hopp. Rädsla. Hopp. Rädsla.
Nej, jag underskattar inte covid-19. Nej, jag inser att många blir svårt sjuka, att dödstalen är höga. Men att sätta skräck i människor är inte lovvärt.
Gör precis det som Joyce Meyer skriver i hennes tankar den här dagen:
Sök Gud. Ständigt. Inte bara när det är svårigheter eller du behöver hjälp.
Avslutar med att citera Eric Liedman, om döden, att en dag inte få vara med:
”Så är det, och så har det alltid varit för alla. Det är existensens grundvillkor. Inte mycket att orda om, och ändå ständigt ett ämne för våra ord. Men inte än! Ännu är livet fullt av must. Jag har glädjen av att ha sinnena i behåll och minnet intakt. Framtiden är fortfarande liksom ett oskrivet blad. Jo, jag vet: en dag anmäler sig den slutliga sjukdomen, alltid lika ovälkommen. Men inte än!”
Precis så tänker jag och önskar att vi skulle tala mer om att leva.
No Comments