Sju decennier senare. 

Såg solen stiga upp. Gick ut tidigt. Barfota i det kalla, blöta gräset. Himlen färgad i mjuka, varma färger som fyllde kropp och själ med livskraft. 
Sitter på bryggan.
Klockan är sex. Några hundra meter simning i kristallklart vatten, genom dimslöjorna, är avklarat. Nu lyssnande. På tystnaden.
Det är kallt i luften, varmt i vattnet. 
Tystnaden som bara bryts av plopp plopp plopp i vattnet, fåglars sång och ibland skrän, en kos råmande någonstans.
Idag, dagen då det sjunde decenniet öppnas för mig, är första gången till försök att tända kaminen i bastun en tidig morgon. Det går trögt. Är på väg att ge upp. Då, äntligen får elden fäste i vedklamparna.
Känner glädje. Frid inombords. Behaglig värme. Men framför allt tacksamhet över att komma ur det vakum som präglat mitt inre under någon vecka. Den här dagen som nu är här har varit som en mur där borta, ett annalkande hinder, skapande en känsla av hopplöshet över sakers tillstånd i den värld vi lever i just nu.

Sådant som den enskilda individen inte kan påverka, men som sakta, sakta kryper under huden likt ett gift av hopplöshet, meningslöshet. En ständig kamp att manövrera i.
I bastun lyssnar jag på Lauren Daigle. 

I will send out an army
To find you in the middle of darkest night 
It’s true
I will rescue you
I will never stop marching
To reach you in the middle of the hardest fight 
It’s true
I will rescue you

https://youtu.be/gYR0xP1j4PY?si=9p3aoDPuwLDDfwBs

Texten fyller mig, som så ofta tidigare. 

Guds kärlek är villkorslös. När nöden är som störst känns kärleken starkast. 

Tänker: Vad är att vara fri? Kanske att brotta ner egot? Som inför den här dagen, som framkallade känslor av tomhet trots insikten att vara lyckligt lottad, älskad.

För mig kanske egot, präglat av krympt självkänsla, att återfå jämvikt i kropp, själ och ande. Balans.

Som skapelsen när jag tittar ut den här morgonen. Inse att inget är av en slump, att vi alla är en del av det skapade, med våra unika DNA, inristat för livsresan, din resa, min resa. Uppförsbackar, likväl som hisnande slalom, bergochdalbana, hinder, prövningar, glädje, sorg – allt för att växa. Livet är inte ändligt. Det är bara början på vägen vidare, tänker jag.

Rädslor såväl som bekvämlighet kan bli hinder.

Gud leder dig och mig. Om vi vill.

Så känner jag.

När det känns tungt, vi snubblar, går fel i tanke och handling, kommer hjälpen om vi ödmjukar oss. Ofta på överraskande sätt, som Lauren D, den här morgonen.

Mitt i alla ondska, som inte bara dödar oskyldiga i Ukraina, Gaza eller Bangladesh, eller kräver dagliga offer på gatorna runt om i landet Sverige och där rädslor kryper in under skinnet på oss, finns det ljus i mörkret. Det är ljuset vi behöver hålla fast i, när vi pumpas fulla med terror, skräck, ekonomiska hot, möjliga sjukdomar och låter oss förvillas av de olika moderna gladiatorspelen. Du som vet förstår.

Folket ser på. Hyllar rop om förintelse av ett land, ser teatern kallad val av president. Showen är global.

Behöver vi förvånas över att så många mår så dåligt?

För mig finns bara en väg, via skaparen, tron. För att få kraft att se ljuset. Inse att gott till slut besegrar ont.

Samtalet, det vanliga, kvällen före den här dagen:

Hur är det?

Bra. 

Vad gör du?

Det vanliga. Livet på gården har sin gilla gång. Djuren ska skötas. Odlingen kräver sitt.

Det är ju bra.

Rapporterar inget elände. Inget att frossa i. Inte förrän:

. . . men Maria mår inte helt bra.

Då är det lika bra att vi ses någon annan gång.

Budskapet från personen skickades snabbt vidare. Ytterligare återbud. Rädsla för smitta.

Skickar ett mess i besvikelse: Det lär dröja.

Har haft problem inför den här dagen. Bestämde tidigt att det inte skulle bli någon större fest, bara de närmaste. Väderprognos ändrade lite förutsättningarna, men lite fest blir det trots allt.

Har påverkats starkare än jag trodde av det som sker runt omkring oss alla och den tystnad som präglar alla. Som under pandemin, där det blev en tydlig skiljelinje mellan de som tog sprutorna och vi som valt att avstå.

Då blev det blev stort manfall när det gäller ”vänskap”.

Vårt vägval blev en skiljevägg. 

När hustrun och livskamraten nu är förkyld blev det hos mig samma reaktion som under pandemin. Min önskan om att inte göra något stort förverkligas på ett sätt som jag inte riktigt räknat med. 

Men det känns bra, hur märkligt det än kan låta. Var och en gör alltid sina val.

Jag är tacksam, att den här dagen delas med de kan och vill komma och som i den del av livet jag befinner mig betyder mest.

Tacksam,

så tacksam över glädjen att hälsa barn och barnbarn välkomna, bjuda in de som är runt omkring oss i vardagen och som betyder så mycket.

Tacksam över den här välsignade, paradislika plats vi lever på.

Tacksam över livet med Maria, med de människor som kommer till gården för kortare eller längre vistelse.

Tacksam för budskapet i musiken, som lyfte mig.

Den här dagen är inte ett steg närmare slutet.

Den här dagen är början till det som ska komma. En stund för oss som vill skicka ljus i mörkret.

Solen värmer när jag skriver.

Njuter av nuet, att vara i ett behagligt flow av tankar och påminnelse om – livet.

Att se det stora i det lilla.

Såsom dagen före denna. Musen som fastnat i en fälla, en ”krasch” som väckte oss sovande i nattens tystnad. Vi fann platsen för braket. Bakom luckan med vattenledningar, kämpade ett djur. En råtta, trodde hustrun. Vi kunde inte göra något. En timme senare nytt oväsen. Ytterligare en timme och nytt oljud. Gick upp, öppnade luckan och där hade musen – inte en råtta – lyckas klättra upp, med fällan i örat. 

Två plirande ögon tittade på mig. Lyfte upp den, gick ut, tog bort fällan och la musen i en hage. Den tittade upp på mig, tog några försiktiga steg och sprang sedan in i skogen. Vilken kämpe!

Vattnet kluckar, solen glittrar i de mjukt böljande vattnet. Jiemba, följeslagare och beskyddare, ligger vid mina fötter när jag sitter på bänken och skriver.

Kan vi inte visa respekt med det minsta får vi svårt att hantera det större.

Texten som tankarna. Spontana. Lite mörker, men mycket ljus. Hoppas jag.

Vill du prata tro och mening med livet, dela tankar, ha en samtalspartner. Hör av dig, via mail.

Har du läst hela vägen hit är det ett första steg.

Livet fortsätter att börja i dag, just denna dagen som är nu.